Stillwater
Såg just Almost Famous, som jag fått låna av Anna och Nicklas. Det är en av de filmer som påverkar mig så sjukt mycket varje gång jag ser den. Helt underbar. Man lever liksom i en sjuttiotalsbubbla flera dagar efter att man sett den. Jag vill också vara där, på turné med Stillwater 1973, fast kanske mest som en fluga på väggen. Jag är så fullständigt kär i den filmen, och i alla karaktärerna. Och jag vill så hemskt gärna att Russell och Penny Lane ska få varandra på slutet, på riktigt.
Jag gillar rock`n roll filmer väldigt mycket överlag. Ett annat exempel, som ändå skiljer sig markant från Almost Famous, är Still Crazy. Det är också en film som man verkligen känner. Det finns ett clip på Youtube från slutscenen, där de står på en stor maffig arena framför tusentals fans och spelar en av de vackraste låtar jag någonsin hört. Jimmy Nail har en roll och det är faktiskt han som sjunger den där låten, bara det. Sök på The flame still burns. Fenomenalt. Rysningar. Men jag tror att man behöver se hela filmen för att verkligen uppfatta känslan i just den scenen.
När vi ändå snackar musik, hände en ganska kul grej häromdagen på jobbet. Jag tyckte det var kul i alla fall. Bob Marley har alltid varit en av "mina giganter". Alltid gjort mig glad. Alltid liksom tröstat. Jag älskar Turn your lights down low med Bob Marley och Lauryn Hill. Har gått och smågnolat (och skrålat duktigt högt i duschen) på den den senaste veckan. Men det är alldeles för sällan den spelas någonstans. Så, helt plötsligt, när man står och förbereder en middag i köket på jobbet, spelar de den på radion. Hallelujahmoment. Då blev jag glad och log för mig själv. Ville nog sjunga med lite och gunga fram lite skönt där bland alla tallrikar. Men det gjorde jag inte.
Och visst är hon alldeles fullständigt fantastisk, den här Lauryn Hill?
Jag gillar rock`n roll filmer väldigt mycket överlag. Ett annat exempel, som ändå skiljer sig markant från Almost Famous, är Still Crazy. Det är också en film som man verkligen känner. Det finns ett clip på Youtube från slutscenen, där de står på en stor maffig arena framför tusentals fans och spelar en av de vackraste låtar jag någonsin hört. Jimmy Nail har en roll och det är faktiskt han som sjunger den där låten, bara det. Sök på The flame still burns. Fenomenalt. Rysningar. Men jag tror att man behöver se hela filmen för att verkligen uppfatta känslan i just den scenen.
När vi ändå snackar musik, hände en ganska kul grej häromdagen på jobbet. Jag tyckte det var kul i alla fall. Bob Marley har alltid varit en av "mina giganter". Alltid gjort mig glad. Alltid liksom tröstat. Jag älskar Turn your lights down low med Bob Marley och Lauryn Hill. Har gått och smågnolat (och skrålat duktigt högt i duschen) på den den senaste veckan. Men det är alldeles för sällan den spelas någonstans. Så, helt plötsligt, när man står och förbereder en middag i köket på jobbet, spelar de den på radion. Hallelujahmoment. Då blev jag glad och log för mig själv. Ville nog sjunga med lite och gunga fram lite skönt där bland alla tallrikar. Men det gjorde jag inte.
Och visst är hon alldeles fullständigt fantastisk, den här Lauryn Hill?
Kommentarer
Trackback
