dorabellla

Det finns en plats i världen, där skymningen är magiskt lila och så vacker att det gör ont. Det finns en plats där allt är eld och man brinner, brinner som tusen solar. Jag har varit där. Jag har brunnit. Jag har sett skymningens under och gryningens ljusa rodnad. Jag har varit där, och nu finns ingen annan stans. Varje sandkorn, varje våg, varje millimeter av varje gata och varje hus, är en del av mig. Jag vore en annan människa om den platsen inte fanns.

(05-05-17)

Jag samlar på Moa Martinssons böcker. Hon är min favoritförfatttare och jag älskar hennes böcker som om de vore levande varelser. Om jag måste välja en att tycka mest om blir det Kungens Rosor. Just nu läser jag Vägen under stjärnorna. Jag tycker om att läsa om det gamla Sverige, om bönder, statare, det enkla folket. Det handlar väl kanske om rötter. Det är så mycket av det gamla som glömts bort, och det är synd. Det känns ju lite som ett kulturarv som förloras, bit för bit.

Men jag har lovat mig själv att någon gång ska jag skriva om det, på riktigt.

"All that is gold does not glitter, not all those who wander are lost; the old that is strong does not wither, deep roots are not reached by the frost. From the ashes a fire shall be woken, a light from the shadows shall spring; renewed shall be the blade that was broken, the crownless again shall be king."

Jag vill att det ska vara på riktigt. Jag vill att det ska finnas alver och hober och trollkarlar och enter i skogarna. Ibland intalar jag mig själv intensivt att det verkligen gör det, och då tror jag det en liten liten stund. Orcher, vättar och dvärgar kan jag dock  klara mig utan...

Ja, idag har jag pratat med mormor, morfar och farfar. Eller egentligen var det väl mediumet som "pratade" med dem, men hon förde ju vidare det till mig. Det är en oerhörd känsla, att veta att de är där, just då, och att veta att de faktiskt finns kvar och har det bra och får vara tillsammans, någonstans. Och jag är så tacksam för det fina de gör för mig och för att de alltid går med mig. En värme sprider sig genom hela kroppen och jag vet att det är kärlek från dem.

Jag inser att jag har varit tämligen passiv i mitt bloggande... Men, jag har en ursäkt. Tv 4 Anytime. Har suttit fastklistrad vid datorn varje ledig minut de senaste två veckorna. Kanske ska tillägga att vår tv krånglar så jag har inte tittat på "vanlig" tv sen i juni. Och fan vad många program man kan se på Anytime. I början tittade jag bara på Det Okända för det är ju mitt favoritprogram. Men sen blev det lite läskigt att titta själv på kvällarna så då gick jag över till Antikdeckarna. Vilket jävla bra program! Jag älskar det. Men nu har jag sett alla. Hoppas på en ny säsong snart.

Intresset för loppisar och antikt har nog alltid funnits. Det har jag ärvt från mor och far. Och sen vi köpte huset har intresset för inredning ökat markant. Det är kul med Antikdeckarna för man lär sig om så mycket och man börjar se skillnaden på olika epoker och känna igen designers och konstnärer. Och visst har man fått sina egna favoriter. Jag är helt såld på finsk design faktiskt. Så mycket vackert. Designmöbler från 50 och 60-tal är också favoriter. Om man ska prata epoker så flackar det lite, men just nu, idag, är det nog gustavianskt. Barock är i alla fall det fulaste jag vet.

Så nu vet ni det.

Imorgon ska jag spå mig. Hurra. Ska berätta hur det gick.

Tänkte ju att jag skulle ha laddat upp lite bilder, men det vill sig inte. Får vänta med det tills jag får hjälp av någon vänlig själ.

Idag tänkte jag skriva om två individer som är det bästa jag vet. Mina hundar. Vi börjar med Bella.

Bella är två år gammal och jag har haft henne sen hon var 13 veckor. Hon är en blandras och ärligt talat vet vi inte riktigt vad det är för raser i henne, men från början sades det att det var schäfer, rottweiler, labrador, någon sorts terrier och kanske lite mastiff. Senare byttes tydligen labrador ut mot siberian husky och jag tror att mastiffen försvann. Ja,ni hör ju. Helknas.
Hon ser i alla fall ut som en ljus schäfer med skägg och lodjurstofsar på öronen. Hon är helt underbar, världens bästa hund. Vi älskar varandra jättemycket, jag och Bella. Hon är nog den som känner mig bäst i hela världen. Bella är min hund och jag är hennes människa. Jag tycker inte att jag äger henne, om ni förstår vad jag menar. Vi är vänner, följeslagare. Vi hör ihop.

...Och så kom Dora. Yrvädret. Orkanen. Stormen. Söndra och härska. Sådan är hon, Dora, vid 17 veckors ålder. Hoppas hon växer ifrån det. Växer gör hon i alla fall, så det knakar. Väger 20 kilo nu. Vi har haft Dora sen hon var 8 veckor, så vi håller fortfarande på att lära känna varandra kan man säga. Hon är också en blandras. Rhodesian Ridgeback, rottweiler, bullmastiff och boxer. Hon ser ut som en Rhodesian, fast med svart mask och utan ridge. Hon är en väldigt vacker hund, och fortsätter hon att växa i samma takt som nu blir hon en mycket stor och respektingivande hund. Men just nu är allting lek, och testa gränser, och förstöra saker. Hon är ljuvlig.

Min största rädsla i livet är att det ska hända hundarna något. Att de ska bli sjuka, skadade, dö, att någon ska sno dem och vara elaka mot dem. Förlorar jag dem förlorar jag en bit av mig själv. Så är det. Man växer liksom ihop.

Bilder kommer som sagt snart.

Såg just Almost Famous, som jag fått låna av Anna och Nicklas. Det är en av de filmer som påverkar mig så sjukt mycket varje gång jag ser den. Helt underbar. Man lever liksom i en sjuttiotalsbubbla flera dagar efter att man sett den. Jag vill också vara där, på turné med Stillwater 1973, fast kanske mest som en fluga på väggen. Jag är så fullständigt kär i den filmen, och i alla karaktärerna. Och jag vill så hemskt gärna att Russell och Penny Lane ska få varandra på slutet, på riktigt.

Jag gillar rock`n roll filmer väldigt mycket överlag. Ett annat exempel, som ändå skiljer sig markant från Almost Famous, är Still Crazy. Det är också en film som man verkligen känner. Det finns ett clip på Youtube från slutscenen, där de står på en stor maffig arena framför tusentals fans och spelar en av de vackraste låtar jag någonsin hört. Jimmy Nail har en roll och det är faktiskt han som sjunger den där låten, bara det. Sök på The flame still burns. Fenomenalt. Rysningar. Men jag tror att man behöver se hela filmen för att verkligen uppfatta känslan i just den scenen.

När vi ändå snackar musik, hände en ganska kul grej häromdagen på jobbet. Jag tyckte det var kul i alla fall. Bob Marley har alltid varit en av "mina giganter". Alltid gjort mig glad. Alltid liksom tröstat. Jag älskar Turn your lights down low med Bob Marley och Lauryn Hill. Har gått och smågnolat (och skrålat duktigt högt i duschen) på den den senaste veckan. Men det är alldeles för sällan den spelas någonstans. Så, helt plötsligt, när man står och förbereder en middag i köket på jobbet, spelar de den på radion. Hallelujahmoment. Då blev jag glad och log för mig själv. Ville nog sjunga med lite och gunga fram lite skönt där bland alla tallrikar. Men det gjorde jag inte.

Och visst är hon alldeles fullständigt fantastisk, den här Lauryn Hill?

Idag gjorde jag något som jag har velat göra länge. Jag beställde tid för tarot.
Jag har varit där en gång förut, för ungefär två år sen tror jag och det var bland
det häftigaste jag varit med om. Så 29 september ska jag dit och bli spådd.

Jag är barnsligt förtjust i allt som är övernaturligt. Mina favoritprogram är Det okända
och Hemsökta hus. Jag tror benhårt på allt och efteråt blir jag rädd, i alla fall när det är mörkt.
Det är ju jätteintressant, sånt där. Och visst har man väl varit med om ett och annat själv.

Läser gärna om vad andra har varit med om...

Såg Den siste mohikanen igår. Bra film. Min favorit i den filmen är helt klart stora starka Uncas.
Hans kärleksaffär med lilla spröda Alice hade jag gärna sett mer av. Istället är det den där töntiga
låtsasindianen Hawkeye och gapiga Cora man får följa. Och det värsta med den där Magua är att
han pratar om sig själv i tredje person, och så har han ful hy.

En annan film som jag verkligen måste få tag i snart, är Almost Famous. Åh vad jag älskar den filmen!
Kate Hudson är fenomenal i sin roll som kärlekstörstande groupie. Jag vill att den tiden ska vara nu.

Jag kommer från Lesjöfors, en liten bruksort någonstans i de värmländska skogarna.
Där växte jag upp och blev den människa jag är idag. Det är ett vackert litet samhälle,
tycker jag, om man tar sig bort från genomfartsleden. Det är ett ställe som sover,
som drömmer om en storhetstid som varit och kanske aldrig kommer igen. Som väl har
accepterat sitt öde och ber om ett värdigt slut.

Det är med vemod jag tänker på min hemstad, och gränslös kärlek och ömhet.
Det är en konstig känsla att se alla industriruiner, igenbommade butiksfönster och tomma hus.
En gång var där liv och rörelse. En gång var det en blomstrande och bullrig plats med framtiden
i sina händer. Det ser ut som att alla bara en dag gick hem från arbetet för att aldrig komma tillbaka.
Spökstad säger vissa, men jag vet inte. Kanske. Kanske är det det stolta bruket med sina fina anor
och baroner, som dröjer sig kvar där. För visst kan man känna historiens vingeslag. Som ett eko.

Aaa hej...

Jag är en människa som måste skriva för att må bra.
Räcker det som motivering till att skapa en blogg?
Jag vet inte men jag orkar inte komma på någon annan.

Jag sitter faktiskt här i soffan och tycker att det känns lite spännande,
det här med blogg och att folk faktiskt kan se vad jag skriver och allt.
Och om ingen skulle läsa så gör det inte så mycket, för just dagbok
ska man väl ändå skriva mest för sin egen skull?
Det tycker jag i alla fall.

Så där. Nu har jag ursäktat mig lite för att jag tagit plats,
och bedyrat att det är helt ok om ingen vill lägga ner tid på min blogg.

Det blir bra som välkomstinlägg.

Jag heter Josefine, hej och välkommen!