dorabellla

Tänkte ju att jag skulle ha laddat upp lite bilder, men det vill sig inte. Får vänta med det tills jag får hjälp av någon vänlig själ.

Idag tänkte jag skriva om två individer som är det bästa jag vet. Mina hundar. Vi börjar med Bella.

Bella är två år gammal och jag har haft henne sen hon var 13 veckor. Hon är en blandras och ärligt talat vet vi inte riktigt vad det är för raser i henne, men från början sades det att det var schäfer, rottweiler, labrador, någon sorts terrier och kanske lite mastiff. Senare byttes tydligen labrador ut mot siberian husky och jag tror att mastiffen försvann. Ja,ni hör ju. Helknas.
Hon ser i alla fall ut som en ljus schäfer med skägg och lodjurstofsar på öronen. Hon är helt underbar, världens bästa hund. Vi älskar varandra jättemycket, jag och Bella. Hon är nog den som känner mig bäst i hela världen. Bella är min hund och jag är hennes människa. Jag tycker inte att jag äger henne, om ni förstår vad jag menar. Vi är vänner, följeslagare. Vi hör ihop.

...Och så kom Dora. Yrvädret. Orkanen. Stormen. Söndra och härska. Sådan är hon, Dora, vid 17 veckors ålder. Hoppas hon växer ifrån det. Växer gör hon i alla fall, så det knakar. Väger 20 kilo nu. Vi har haft Dora sen hon var 8 veckor, så vi håller fortfarande på att lära känna varandra kan man säga. Hon är också en blandras. Rhodesian Ridgeback, rottweiler, bullmastiff och boxer. Hon ser ut som en Rhodesian, fast med svart mask och utan ridge. Hon är en väldigt vacker hund, och fortsätter hon att växa i samma takt som nu blir hon en mycket stor och respektingivande hund. Men just nu är allting lek, och testa gränser, och förstöra saker. Hon är ljuvlig.

Min största rädsla i livet är att det ska hända hundarna något. Att de ska bli sjuka, skadade, dö, att någon ska sno dem och vara elaka mot dem. Förlorar jag dem förlorar jag en bit av mig själv. Så är det. Man växer liksom ihop.

Bilder kommer som sagt snart.